Vänlig men bestämd…..

Skönt, nu är vi fem igen! M var på resande fot hela förra veckan och det känns…:-) Inte längre fysiskt då barnen har blivit så stora och självständiga nu. Värre var samma situation för ett antal år sen då jag hade tre blöjbarn att rodda själv. Då behövdes minsan ingen personlig tränare eller styrkepass. Det skötte sig själv. Fitness på hög nivå:-). Nej, istället är det det mentala som får jobba. Hjärnan jobbar 100%,  24/7. Brukar tänka på de ensamstående föräldrarna vars liv alltid ser ut så. Speciellt dom som inte gjort ett aktivt val, valt ensamheten utan dom som av andra orsaker befinner sig där.  Stor eloge till er!

bild 1 (12)I lördags var det då äntligen dags för F att ta upp basketen igen. Som han väntat! Med den rätt opumpade bollen under armen tog vi bussen till Pembroke. (Tänker att det kanske hade varit smart att bo kring det området med tanke på att vi framöver kommer åka dit typ fyra gånger i veckan fram och tillbaka….) När vi tillslut hittade huset där basketklubben håller till var vi redan 15 minuter sena. Dock var F humör fortfarande på topp:-). Träningen var i full gång såklart men F fick ett fint mottagande och visades in på plan. Sen börjar cirkusen… Det första som händer är att tränaren totalt dissar F boll. To big! säger tränaren och kastar iväg bollen mot mig. Samtidigt ger han mig en skarp blick som jag förstår betyder  hur kan du ge gossen en för stor boll….! Opumpad är den ju också herregud! Tur jag i alla fall lyckas fånga bollen så jag slipper skämma ut mig mer än nödvändigt bland de andra föräldrarna som sitter och beskådar händelsen. The training goes on och jag ser ganska snart på F att detta är INTE vad han tänkt sig! Eller, det är INTE som i Täby basket!

F inser genast att han bytt basketträning med en supercool tjej som tränare. En tjej som med mjuk, vänlig röst, pedagogiskt inkluderar alla spelare i träningen. Som hyllar individualismen och på ett tillåtande sätt accepterar alla spelstilar på plan. MOT en man som med hög (dock inte otrevlig…) röst skriker och gormar. Ställer gossarna i led. Rättar till varje liten del på kroppen som inte står rätt och auktoritärt klappar dom på huvudet när dom gör rätt (enligt honom). Ujujujuj, ännu en gång får jag bita mig i tungan och påminna mig om att vi är olika, vi lär ut olika, vi har olika syn på pedagogik, vi har olika syn på auktoriteter och att vara auktoritär osv….. Med käck min och glada vinkningar peppar jag F på avstånd. Efter en och en halv timma går jag därifrån med en son som klart och tydligt talar om för mig att han är livrädd för tränare. Att benen darrar av alla ”sitta mot väggen övningar” och att han ALDRIG kommer sätta sin fot där igen! Jag lyssnar och nickar förstående. Säger vi måste ge det en chans. En gång är ingen gång, två gånger är en gånggång. På torsdag provar vi igen och då får du gå med pappa…;-). Phu! Bollen fick vi pumpad i alla fall!

bild 2 (14)

Hade lovat barnen spakväll hemma under veckan. Tiden sprang iväg och plötsligt var det söndag. Här innebär söndag stängda affärer vilket resulterade i att vi fick skapa diverse produkter själva till vår spakväll! Kreativiteten flödade och efter diverse diskussioner hade vi bestämt oss. Det blev tre masker. Rengörande, återfuktande och anti age:-) Äldst och yngst valde anti age för säkerhets skull.  Galet mycket skratt och skoj hade vi.

Hemma spa

Hemma spa

Söndagar är ”golfdag”. Då jag var själv denna gång fick jag med mig hela gänget. F som inte är superintresserad av golf hängde med för första gången men var noga med att packa sin väska med dator, sladdar, och mus för att försäkra sig om att inte behöva gå runt med oss på golfbanan…..

Grönt, lugnt och fridfullt!

Grönt, lugnt och fridfullt!

Väl där placerade vi honom i klubbhuset med dricka, toast och wifi:-) Gick ingen nöd på honom kan jag lova. Klubben osade skön stämning tack vare Ryder cup som visades på helskärm. Påminde om en fullsatt engelsk pub under söndagarnas ligafotboll. Enda skillnaden var att här skreks det för full hals när putten gick vägen, bollen gick i hål istället för mål:-)

bild 1 (13)

På kvällen blev det rena julafton! Eller snarare Fem myror är fler än fyra elefanter…Som allas vår käre ”Brasse” fiskade M upp ur väskan från Sverige allt från kaviar till skateboard! Allt lika efterlängtat! bild 3 (12)

bild 2 (15) I morse njöt jag kungligt av rostat, grovt finskt bröd med kaviar och gurka<3

Nhar it-Tlieta kaxxi tagħna finalment jaslu …..

/Sus

Bara vara…eller?

Tänk att något så enkelt, vardagligt, trivialt plötsligt blev ett stort projekt. En händelse som i mitt inrotade mönsterliv i Sverige absolut inte skulle sticka ut som något minnesvärd’t eller ansträngade i listan på ”veckans händelser”. Here is the case! A ska på kalas hos en av tjejerna i klassen. F ska spela golf med några juniorer. F ska på sportsclub och jag ska på drinks:-). Inga konstigheter, eller hur? MEN ny på en ö i medelhavet där du knappt känner någon, listan på kontaktuppgifter till alla inblandade är tom, bil saknas varför taxi måste förbokas för div hämtningar och lämningar och du måste agera tolk åt barnen i situationer som är nya för dom och där de saknar ord, (andas), blir allt liksom lite mer komplicerat! Så, idag har jag googlat kontaktuppgifter, letat efter personer som kan tänkas bo i närheten av oss och kan agera chaufför, släpat golfbagar till bussar, roddat med golfklubben var dotter kan ställa sin skolväska, beställt taxiresor, agerat psykolog till förvirrade barn, bokat om min drink två gånger mm. Jag som är emot allt som heter curling skulle, efter dagens insats, antagligen tilldelas guldpokalen i ”årets culingmorsa”:-). Helt emot min vilja! I mitt tacktal skulle jag tacka M, som assisterat på distans, sittandes på tåget mellan Stockholm- Malmö! Tack darling för att du finns<3.

Vi behöver stanna upp emellanåt och hämta varaktig inspiration för att kunna växa. Helt enkelt att ”vara” istället för att ”göra”. 
bild 2 (11)

En av veckans arbetsplatser. Marks and Spencer, Valleetta. Dock inte iklädd bikini…

Så är det! Kanske lättare sagt än gjort men nånstans känner jag att ölivet än så länge erbjuder familjen den möjligheten.  Att stanna upp. Att vara lite mer än att göra. Jag är t ex väldigt tacksam över att jag kan sitta och jobba hemifrån. Speciellt här på ön där det fortfrande är varmt och skönt. Att kunna vakna på morgonen. Känna efter vilket mood som gäller för dagen och utifrån det välja arbetskoja. Oftast blir det utomhus vilket resulterar i en skärm och tangenter täckta med små, små korn av ljus sand. Den finns där, sanden. Överallt tränger den sig in… På ”jobbet” kör jag allt som oftast bikini som dresscode. Allt annat känns onödigt. Det finns dock en sak som blir påtaglig med hemmakontor på en ny ö. Den ack så viktiga sociala biten. Eller som pedagognörden, jag, hellre kallar det, det infomella lärandet:-). De korta, spontana samtalen vid kaffemaskinen om ditt och datt, slösnacket efter helgens händelser, det spontana utbytet av erfarenheter och ideer människor emellan.

På tal om det sociala så blir familjen väldigt viktig när man ger sig iväg såhär. Den är alltid viktig men får lite av en annan roll. Alla måste hjälpas åt att fylla det ”tomrum” som kan infinna sig i början av en flytt. Vad som saknas i tomrummet är självklart individuellt vilket har sin utmaning och charm. Häromdagen kom min stora tjej hem från skolan. Alla i familjen satt upptagna med sitt varpå hon säger Men hallå! Är det ingen som vill prata? Jag vill PRATA! Jag behöver PRATA! Ingen svensk kompis fanns på skype och det enda hon ville var ju bara att prata- på SVENSKA! Sådär slöprata ni vet! Sådär som vi inte kan göra när språket begränsar oss. Tog henne under armen och gick ut på stan och tog en fika! Och pratade:-)

Men ni, kanske tur att dagen blev som den blev i alla fall. Annars kanske varandet gör oss passiva i längden…:-)

Fredagsnöjd son, just hemkommen!

Fredagsnöjd son, just hemkommen!

Fin helg till er alla!

Issa jien fuq ix-xorb!

/Sus

Skolsnack

Så kom den igen. Hade någonstans i mitt smått naiva tillstånd tänkt (hoppats) att slippa konfrontera den igen.  Den kom faktiskt frekvent i Sverige också men här på ön känns den mer på något sätt. Den hugger sig långt in i ryggmärgen och avslutar sin färd med att omsluta hela hjärtat. Morgongråten! F stora krockodiltårar…

Egentligen började allt med att F hade ett långt bråk med sin dator. Jag undrar ibland var vi är på väg när vi börjar bråka med våra maskiner. Har dom blivit så pass mänskliga och närvarande i våra liv. Typ som en ny familjemedlem?  Det är ju inte riktigt friskt! Det var något program som inte ville stängas ner och på riktigt bråkade dom, datorn och F! Jag blir tokig när det händer och skriker tillbaka att det inte är ok att låta en maskin förstöra ens morgonhumör! Det går ut över hela familjen och blabla…… Skit i den, avslutar jag (moget?) Det värsta i allt detta ska jag erkänna för er är att jag själv gör samma sak ibland. Måste sluta med det! I alla fall så leddet allt detta kaos till tårar. Egentligen var det inte så mycket datorns fel utan en signal om att något låg och skavde i F. Han längtar efter sina kompisar, skolan är jobbig, alla är dåliga på fotboll osv. Det vanliga. Dock fångade jag upp en sak i alla ord som kom ur hans mun. Något han sa, som inte gick ut genom andra örat lika fort som det kom in. Det stannade kvar.  Han tycker att det är hårt klimat killarna emellan. Att dom är så tuffa och störiga. Pratar högt och liksom skrikigt på rasterna. Det han upplever är helt enkelt det vi kallar kulturkrock. (Som vi jobbar så mycket med också i vuxen ålder). Att först lära oss förstå en annan kultur. Acceptera olikheterna och därefter dela med oss och lära av varandra! Alltså INTE försöka ändra, göra om eller fly! F är precis i början av sin kulturella upptäcksresa. Jag får inte glömma bort att han kommer från en liten skola som ligger i en liten kommun. Skolan har under åren haft låg elevomsätting dvs de flesta elever ”levereras” från fsk som tillhör skolan. Där har han gått sen han var 2 år. Under 8 år har han, tillsammans med sin klass, varit med och byggt upp en kultur, lärt känna dess för och nackdelar och accepterat den. 8 år! Kom igen, klart han upplever allt lite turbulent efter 6 veckor!:-) Vem gör inte det!

Barnen håller svenskan vid liv genom att läsa på Sofia Distans. Jag som själv jobbar med pedagogik och där med fokus på nya medier tycker det är superintressant att följa. Att  på nära håll se hur distansundervisning fungerar i praktiken. Rent teoretiskt så lyfts ofta fördelarna fram. Geografiskt oberoende, studera i din egna takt, inga böcker och stenciler behövs, papper och penna onödigt, byts ut mot datorn, är några av dom.  Det låter ju bra men riktigt så är det inte…..:-) I början av hösten hämtade vi ut två STORA paket på posten. Paketen var fyllda med trykta handledningar, böcker och stenciler…..Det festliga i allt är att till detta kom ett USB minne. På detta lilla minne fanns allt som jag nu kångade på. Digitalt:-) Har sagt det många gånger förr än är det långt väg kvar att vandra tills vi når det papperslösa sammhället…… eller kanske än är det lång väg kvar till vi får alla att vilja entra det papperslösa samhället… För tjejerna (digitala infödingar) blir denna blandteknik väldigt förvirrande. Vad ska läsas på papper och vad ska läsas digitalt? Löste detta med att själv ta beslag på alla papper och lämna barnen i lugn och ro med datorn:-) Annars är det ganska långsamt tempo. Två veckor för några grammatiska övningar och en skrivuppgift som ska lämnas in. Snabb feedback från distanslärare i Sverige. Kanske blir det tuffare tempo längre in på terminen då de ska jobba med uppgifter ihop med andra barn runtom i världen som också sitter på distans. Återkommer med hur det går! Lärarna är för övrigt väldigt öppna och delar med sig av sitt liv och sina intressen… A lärare skriver mer om sin hundvalps utveckling än om ämnet svenska….  Skämt å sido så HAR det faktiskt skett en förändring till det bättre sen jag själv läste ett helt läsår på distans. 1985-86….. Snart 30 år sen! Då gick all korrespondens och kommunikation via postlådan! 🙂 Själv är jag handledare. Ingen uppgift ni behöver sky om ni skulle hamna i den situationen:-) Rena lekstugan jämfört med läraryrket!

Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var man än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet (ur skollagen) I Sverige gick barnen i tre olika skolor. Likvärdig utbildning? Hm, nja kanske inte. Det märks tydligt vem av dom som är mest förberedd. Som har fått med sig hållbar, kvalitativ utbildning. … håll inläggen korta… Så va det ja. Tänker vidare i nästa inlägg:-)

Galet gott!

Galet gott!

Nu går vi till kebab’en runt hörnet! (Issa immorru l-kebab l-kantuniera)

/Sus

På med promenadskorna idag:-)

Jag vet att det är helt odugligt att klaga på värmen. Jag klagar inte men den är just nu helt overklig! Har upplevt extrem värme vid fler tillfällen tidigare men aldrig tidigare i denna klass:-). Ja, ska va i ångbastun då. Föresten en väldigt bra liknelse. Nöjd med den! För övrigt min absoluta favoritbastu. Älskar att ligga där och läsa tills svärtan på den tryckta texten börjar smälta ihop och sidorna, en efter en, lossnar från sin rygg. När det blir precis sådär lite jobbigt varmt på kroppen. Då tankarna inte längre tänker klart, tar jag min handuk och går ut. I kylan. Nu försöker jag alltså leva vardagsliv i ångbastun. Det går inte riktigt lika bra. Är inte riktigt lika skönt och avkopplande. Hjärnans tankeverksamhet och kroppens rörelser går ner på halvfart. Trodde aldrig jag skulle bli bästa vän med hen air condition! Jag som har mitt kontor hemma vilket betyder att jag kan (borde) sitta ute i solen med utsikt över havet och skriva, sitter nu instängd på dotterns rum med ac’n på 19 grader. Allt för att kunna tänka klart för en stund…..  I-landsproblem på hög nivå! Ska jag  välja värme eller kyla? Egentligen borde jag väl leva som jag lär. Det vill säga- ta seden dit jag kommer och åter sätta mig ute i värmen. Svettas och lära mig (hjärnan) tänka klart i värmen! Riktigt spännande blir det när vintern kommer med samma fukt men kyla i luften. Då ni!

Idag är det World Carfree Day (Internationella bilfria dagen). Dagen har uppmärksammants världen över sedan 2000 genom att bilister uppmanas att inte använda bilen under ett dygn. Uppenbarligen har budskapet inte nått Malta:-) I alla fall inte runt där jag bor. Här är det full fart på bilarna som vanligt. Har letat för fullt på webben med förhoppning om att hitta någon händelse som visar att dagen uppmärksammas. Utan resultat! Mitt bidrag är väl inte heller att skryta med. Började WCD med att lämna mina barn vid skolbussen. Tog på mig gympaskorna och gick till diverse platser idag istället för att ta bussen. Kommer ta bussen till tjejernas fotbollsträning ikväll. Dock tycker jag det är ett mycket bra initiativ med WCDagen. Om inte annat för att påminna oss vuxa om hur lata vi är! Hur miljön får sopa upp efter oss och lida över vårt nonchalanta beteende. Våra unga vuxa de VET redan! Dom är kloka nog att förstå. Låt oss inte förstöra denna klokhet.

Det ligger väldigt nära tillhands att välja den enklaste vägen, i det här fallet bilen. Egentligen helt onödigt! Speciellt här på ön där inget avstånd är lägre än att några tramp med cykeln kan ta dig till önskad plats. Nej, blir vi kvar här på ön till nästa WCD får jag se till att engagera mig i detta. Herregud dom som är så sjukt bra på att fira här på ön. Varje helgon firas och uppmärksammas ju med ett fyverkeri som inte heter duga! I klass med dåtidens ”Vattenfestivalen”. Ni minns!?

En dröm- ett bilfritt Valletta!

En dröm- ett bilfritt Valletta!

När det är dags får jag ta min lilla kommun Vaxholm till hjälp:-) Där uppmärksammas denna dag stort:-) Kommer kalla evenemanget

Ö HJÄLPER Ö:-)

 

 

 

 

 

Mr cockroach

Mr cockroach

Slutar denna gång med att presentera mitt lilla husdjur….hen bor än så länge på balkongen. Och så får det nog bli om familjen får bestämma:-)

Fil-sħana!

/Sus

Organiserat kaos!

Facebook, Instagram, Flickr, ja många medier översvämmas av bilder på tät morgondimma och vackra spindelnätskonstellationer som personer fångat på väg till jobbet. Inga konstigheter med det. Vackert! Talar om för mig att hösten har börjat komma till Sverige. Snabbt hamnar jag där. Ser udden (där mitt hus i Sverige finns) framför mig. Vet precis hur varje del i trädgården ändrar form och färg. Hur jag borstar bort löven som börjar blåsa upp på verandan. Hur jag plockar in kastanjekärnor som släpts ut från sitt taggiga hölje och låter dom pryda skålen i vardagsrummet. Hur jag stannar upp, fastnar, framför rabatten med höstanemoner på väg ut till bilen. Slås varje år hur otroligt vacker den blomman är. Skör, ståtligt lång med sin skira puderrosa färg. Bilderna kan till och med få mig att mentalt hamna i höststämning. Brukar må bra på hösten så måbrakänslorna dominerar.

Antagligen händer samma sak när bilderna (om några månader) istället föreställer luciatåg, adventsstakar, pepparkakshus och tomtar! Skillnaden är att då skottar jag snö för att kunna ta mig till garaget. Kliver upp mördartidigt när det är så mörkt att alla lampor måste tändas i huset. Springer runt som en stressad höna på jakt efter lucialinnen och presenter till div avslutningar. Vänder mig ut och in för att hinna se alla luciatåg och julspel. Mentalt helt slutkörd fast döljer det rätt bra. Herre gud, på julen ska vi ju vara glada, lyckliga och fira för fullt! Mysighetens tid….?

Varför funderar jag över det här?

Slående hur vardagen och rutinerna liksom vuxit fast i kroppen. Säkert speciellt påtagligt för mig som har bott på samma ställe under en lång tid. Egentiligen inte flyttat sen F föddes. Hur en liten bild på instagram kan dra mig tillbaka till vardagen i Sverige. Både fysiskt och mentalt. Vet inte vad jag tycker om det. Kan inte bestämma mig. Tryggt eller patetiskt.. Hursom upplever jag TOTALA kontrasten där jag bor nu!

Vet inte vad som är upp och ner. Höger eller vänster? Allt är lite hur som helst helt enkelt! Befriande och kaotiskt på samma gång. Som gårdagen. Det var ”bildag”. Hämtade bilen efter att barnen lämnats vid skolbussen. Sen var det dags att ta sig ut ur stan i rushhour. Vet att jag vid fler tillfällen skrivit om den kaotiska trafiken här på Malta men som ordningssam svensk, van vid att följa någon sorts regelbok är trafiken något helt nytt. Ja, det finns regler. Det finns filer man åker i och högerregeln gäller (eller är det vänsterregeln kanske….?) Problemet är att alla kör på känsla snarare än efter regler. Jag hör mig själv svära så kan du väl inte göra! Jäkla galning! Nähädu, nu är det jag som har företräde…! Grejen är att det finns ett ”hemligt språk” som jag ännu inte lärt mig. Absolut inte ”störst går först” eller andra otrevligheter utan ett underligt samspel. Regelfritt. Ett språk jag bara måste växa in i, lära mig och acceptera. Sen kan jag kanske klassa mig som en ”Maltes i bil”:-) Första stopp var en möbelaffär som jag lovats skulle innehålla inredning tillverkat av andra material än skinn och glas.. Äntligen! Riktigt, det var en Habitat som jag kände igen mig i.  MEN, ännu en gång detta ordnade kaoset! Lakan, diskborstar, tavlor, soffor i en enda röra. Ingen IKEA ordning här in’t!

Nästa mål var Dingli Cliffs. De karaktäristiska branta klipporna på Maltas västkust som stupar rakt ner i havet. Här bor ingen. Vägen dit är (som dom flesta vägarna här på ön) smal, ojämn och hålig. Inte ofta hastighetsmätaren stiger över 50 sträcket. Svårigheten att köra fortare gör att resan dit känns mycket längre än vad den är. Max 5 km. Väl uppe kliver jag ur bilen och stänger av motorn. Ett fantasiskt lugn sprider sig i kroppen. Inga människor. Inga turister. Inga bilar. Bara den magnifika utsiken och ljudet av syrsornas spelande på sina strängar. Lite väl övermodig sätter jag mig på en avsats och låter benen dingla över kanten. Utser ett antal stigar och cykelleder som måste undersökas och testas lite närmare vid tillfälle.

Vi åker vidare längs klipporna och stannar åter vi en vacker utsiktsplast. Det är nu som förvirringen åter dyker upp. När jag inte förstår. Förstår hur landet tänker. Nedanför en klippsats ligger det ett antal kraschade bilar. Min första tanke är att jag nu beskådar klippan personer som tröttnat på att leva, använder sig av för att ta sitt liv. Känner för en stund ett stänk av melankoli. Nästan lite vackert i allt det sorgliga.  Tills jag inser det overkliga- här dumpar dom bilar. Typ skroten! Mitt i detta vackra. Hur tänker lilla ön nu? Om vi blundar och önskar riktigt intensivt så kanske plåten bryts ner och kan återanvändas….. Suck!

Eftermiddagen och kvällen spenderas på golfklubben. Det är rätt meckigt att ta sig dit. Inte för att det är långt på något sätt (allt är nära på ön…). Utan mer för att den ligger liksom lite inbäddad och gömd. Hur man nu kan gömma en 18 håls golfbana…. Malteserna har lyckats med det! Lovar. Ett antal svängar från motorvägen leder till en väg med bommar som en måttligt munter vakt håller reda på.  Vid vägens slut ligger Marsa Sportsclub. Här har man lyckats klämma in ett antal tennisbanor, squashbanor, boulebanor, pilskyttebanor, poolområde, resturanger, gym och så en golfbana med klubbhus! Nu kommer det oväntade (…igen…). Längs med banan ligger en travbana. Alltså, har jag tur får jag sällskap av ett frustande, travande fullblod när jag står och ska slå ut från 9:ans tee:-). Sant. Galet. Konstigt skönt. Gillar’t!  Nu har jag vant mig men första gången vände jag all mitt fokus från svingen till dessa travande hästar som körs av kuskar iklädda endast ett par shorts…

Ja, hörni! Såhär fortsätter det varje dag och minst en gång om dan frågar jag mig är det år 2014 på Malta?

Uppleva. Ta in. Bearbeta! (Esperjenza, jieħdu, proċess)

/Sus

Söndagshäng<3

Skönt söndagshäng har infunnit sig. Just hemkommen från en eftermiddagssnorkling med F. Eftermiddagarna är helt magiska, precis sådär ljumna som vi svenskar gillar. Svensk sommarvärme helt enkelt. M och tjejerna är och tränar golf. F placerad i soffan med datorn i knät och lurar på. Gossen har äntligen fått tag på hans bästaste bästaste Tora på skype. Dom sitter och spelar spel tillsammans online. Känns så naturligt. Precis som tidigare, när Tora satt bredvid honom (fysiskt). Jag som är lite rättvisenörd kommenterade att ska ni inte byta nu? Kanske Tora kan spela en stund? Reaktionen jag fick av de båda var tydlig. Här behövdes inga ord (om blickar kunde döda….:-)) Förstod att mina kommentarer var helt onödiga….. Tog mig istället en Cisk ur kylskåpet och intog högt fotläge i mina nya möbler på balkongen med Ben Folds i lurarna.  Ja, inte har jag köpt några möbler. Dom kom vår hustomte med. Det är för jäkla skönt att hyra bostad. När något går sönder ringer jag och är det något jag saknar lägger jag huvudet på sned och ber snällt! Fick också en torktumlare idag. Inte för att han förstod vad jag skulle med den till men det spelar ingen roll. Jag får mjuka handdukar och slipper hänga 100 par strumpor på tvättlina!

Har privatchaufför numer! Perfekt. Två dagar i veckan tar han med mig ut på utflykter runt Malta. Olika platser varje gång. Nä, så långt har det inte gått:-) IRL är det M som kör bilen. Vi har ju ännu inte bestämt oss för om vi kommer behöva bil eller inte. Det mesta är inom räckhåll men två dagar i veckan tränar vi golf. Visst, det är inte lägre än att en cykel skulle räcka för att ta sig dit men ni som har erfarenhet av detta mad house (dvs trafiken här på ön) förstår ganska snart att cykel inte är att tänka på. I början valde vi taxi men sen slog det oss att hyr vi bil kan vi ju passa på att se ön samt göra div ärenden just dessa dagar. Nu är det ju så att ön inte är speciellt stor så snart har vi utforskat det som utforskas kan. Får återkomma om vad vi vi hittar på vidare under våra mobila dagar….:-). Senast tog turen oss till Marsaxlokk. En liten fiskeby på sydöstra Malta. Viken kryllade av färglada fiskebåtar i olika storlekar. Lantis som jag är var lugnet och tystnaden som andades i byn en skön kontrast till stadskärnan Sliema (där vi bor). Efter en pasta vongole var det dags att hämta upp kiddozarna för vidare färd till golfbanan.

 

Söndagshäng i Valletta

Söndagshäng i Valletta

Helgernas innehåll och schema har klart förändrats sen vi flyttade till ön. Promenader i höstskogen med önskan om fulla korgar med svamp, golfrundor med bagen fylld med mössa och regnbyxor, myskvällar framför brasan och 20 min biltur till närmaste gym. Har bytts till, båtfärd över till Valletta, snorkling med önskan om att möta största benfisken någonsin (not:-)), gångväg till SUPYoga på havet och  sena middagar på terassen under stjärnklar himmel med ljumma vindar.  Vet inte vilket som är bättre eller sämre. Allt har sin charm. Fast just nu trivs jag väldigt bra med det nya innehållet! 🙂

Blev så lycklig idag när jag var i affären och fann något som jag planerat lägga en stor beställning på (från Sverige). Men du skulle ju ta seden dit du kom, Sus….! Ja, riktigt. Men efter att ha planerat, handlat och lagat matsäck till tre barn i tre veckor erkänner jag att det finns saker som underlättar i vardagen. Som jag har saknat. Kryddmix till en rad olika wokrätter! Galet å ena sidan att sakna något så osvenskt från Sverige. Härligt å andra sidan hur multikulturella vi är i Sverige (och vill/hoppas få fortsätta att vara:-)). Nu stod dom där gömda i ett litet hörn. Tjejen i kassan gav mig en undrande blick efter hon hade ”bipat” ett antal mixar på bandet. Länge leve wok’en!

Mintix jekk ikun hemm xi faqqiegħ li jittieklu f’Malta?

/Sus

 

Språkets makt?

Mamma, jag känner mig lite utanför i skolan. Orden kommer från min son för någon vecka sedan. Lite stum blev jag då F alltid varit en person som smälter in i vilken gruppkontellation han än ger sig in i. Han är något av ett socialt geni (lite jävig är jag, ja vet…-)). Samtidigt slog alla varningsklockor på och jag kände hur de skyddande moderskänslorna välde fram likt glödande lava. Utanför? Bilden av F sittandes i ett hörn alldeles ensam, blicka ut över skolgården fylld av lekande barn, flimrar förbi. Jag säger något, säkert snabbt och ogenomtänkt, till honom (minns inte vad) var på han svarar. NEJ mamma, inte utanför på DET sättet. Utanför för jag förstår inte arabiska. Jag blir än mer konfys. Vad jag vet är det officiella språket på skolan engelska. Min förvirring leder till att ännu fler frågor kommer ur min mun.

I F klass kommer ca 70 % av barnen från Libyen. Dom är liksom F nyinflyttade till ett främmande land (ö). Dom har liksom F alla dessa utmaningar att lära känna ett nytt land, nya kompisar, ny skola och ett nytt språk. Dom har dock något som F inte delar – ett gemensamt språk, arabiska. Självklart väljer dessa unga vuxna att kommunicera på det språk som de behärskar och som känns mest naturligt i dialog med varandra. Eller hur!? Det är ju inga konstigheter. Mänskligt! Det hade vi ju alla gjort. Det skapar dock lite problem på denna skola.

Eller problem, det låter så negativt. Vill hellre kalla det för en utmaning. På QSI pratar man engelska och det är personalen stenhårda med. Kan låta exkluderande kanske men samtidigt klokt kan jag tycka. Många nationaliteter men med ett gemensamt språk. Också är en av orsakerna till att föräldrar väljer en amerikansk skola när de bosätter sig utomlands just för att de vill ge sina barn chansen att lära sig det engelska språket. För barnen innebär kunskapen att de kan interagera och förstå samhället (globalt) vidare i livet.

Utmaningen ligger hos lärarna. De kämpar hårt med att informera och påminna om att här på skolan pratar vi alla engelska. I klassrummet, i matsalen, på fotbollsplanen oavsätt om du hänger där med en person från samma nationalitet eller icke.

Pratade med en lärare igår och hon tyckte det var tufft. Har full förståelse för det. Å ena sidan vill vi som pedagoger att alla barn, oavsett var de kommer ifrån, ska känna sig trygga och förstådda i skolan. Å andra sidan har vi ett pedagogiskt ansvar att skapa förutsättningar för våra unga vuxna.

Samma dag är det curicullum night på skolan. Jag har ju ingen bil. Frågar därför en kvinna i grannlägenheten, som har barn på samma skola, om jag kan få åka med henne. Modigt kör hon genom Maltas hysteriska västertrafik. Öm av beundran över hennes mod och glädjen över att ha funnit en ny bekant står jag utanför skolan och småpratar med henne innan mötet börjar. En bit bort står en grupp andra föräldrar. Hon säger plötsligt, det är ok för mig om du går över till de andra förädrarna. Jag är blyg och stannar gärna här. Det är språket som gjort mig blyg. Blir glad över hennes ärlighet samtidigt som jag känner en ledsamhet över hennes rädlsa över att inte kunna göra sig förstådd. Hur isolerad hon blivit. Allt detta på grund av alltför höga språkkrav.

Vet inte riktigt var jag vill komma med alla intryck men det fick mig in på tänkarspåret  segregation och språk. Människan väljer den enkla vägen så länge det bara går. Klart vi vill bli förstådda. Det spelar ingen roll hur hur mycket kloka ord och erfarenheter vi översköljs med. Speciellt våra unga. Dom är smarta och bekväma, med all rätt. Dock gör vi dom en otjänst om vi inte puffar dom över kanten med en stöttande hand. ”Tvingar” dom att våga och orka förstå nya kulturer och språk.

Denna dag sammanföll med den dagen då Robert Hannah skrev i SVD artikeln Sveriges mest segregerade plats. Läs den ni som inte gjort det. Den är mycket bra och sätter tankecellerna i arbete.

ps: Nu har det gått en vecka. F är glad och har många nya vänner. Alla gör dom sig förstådda på sitt sätt- en salig blandning av engelska dialekter……!

Viva l-lingwa mitkellma!

/Sus

Hemma?

Mjölken är slut. Måste handla frukt, göra matsäck x 3. Telefonabonnemang fixat. Första proven grejade med betyg väl godkänt. Första uppdraget slutfört. En mobil glömd och upphittad på bussen – check! Avklarat första besöket (d v s 7 personer i lgh under en vecka….). Jo, men visst börjar vardagen infinna sig på ön i Medelhavet. Den smyger sig på. Subtilt. Det är så mycket som tidigare varit självklart som nu blir heldagsprojekt. Var handlar jag? Var hittar jag en affär som säljer hålslagare, frimärken, chilisås….Flingsalt som är en av mina bästa vänner har jag ännu inte hittat. Däremot kom vi på hur vi skulle lösa detta. Hela havet är ju fyllt av flingsalt så numer utvinner vi vårt eget flingsalt på terassen. Problem är till för att lösas!

I lägenheten har jag matbordsstolar i vitt skinn. Alla sänggavlar är klädda med skinn i olika färgkombinationer. Väggarna pryds av konst som skulle få min vän @björn att gråta blod. I vasen på hallbordet står det blommor av tyg. Ni som känner till mitt stora intresse för inredning och vackra saker kanske tror nu att jag lider av detta. Men icke. Istället har det fått mig att fundera kring begreppet ”hemma”. Vad är hemma? Vad är det som gör att vi kallar en plats för ”mitt hem”? Av ren nyfikenhet ställde jag frågan till familjen. Frågan underhöll oss genom hela middagen.

bild 2 (6)

Hemma där trygghet finns

Där man bott längst. Där jag har mina saker. Skulle jag åka till Sverige idag och hälsa på skulle jag inte säga att jag skulle åka hem när jag åkte tillbaka till Malta. 

Samtidigt kunde vi gemensamt konstatera att klart vi måste kalla Malta för hemma. Försöka i alla fall. Vi kan ju inte intala oss att vi är tillfälligt bortresta, på semester, när vi varje dag försöker bygga upp en vardag på ön…..Helt klart förvirrande och kul diskussion!

"Hemma" lika mobilt som fruktbussen...

”Hemma” lika mobilt som fruktbussen…

Själv tänker jag att begreppet hemma har gått från att vara en eller flera konkreta platser till att numer vara något mentalt, en tanke. Abstrakt. Mobilt helt enkelt. Där jag mår bra och kan tänka klart. Där jag har min familj och känner mig trygg. På den platsen, var jag än befinner mig, bestämmer jag mig för att kalla mitt hem. Men visst vore det lite skönt om flyttlasset kom på plats snart…:-) (Det har tydligen fastnat i Göteborgs hamn…).

 

 

Jag funderar vidare kring detta med känslan av tillhörighet som är så viktigt. Speciellt när man kommer som ny till en plats eller i ett sammanhang. Tjejerna har nu varit på fotbollsträning fem gånger. I Maltesiska damligan. Tränar golf på Maltas enda golfklubb och Felix har börjat med sin basket. Det är ruggdunkar, hejarop och fint bemötande. Sport- vilken jäkla ICEBREAKER! Tack vare den har de snabbt kommit in i det Maltesiska samhället. Jag har tidigare haft åsikter (och har delvis fortfarande det..) kring hur sportandet bland våra unga vuxna blivit så inriktat på elitsatsning. Att det idag knappt går att ”spela lite boll på skoj”. Att det vid ung ålder ska skrivas kontrakt, tränas flera gånger i veckan och på en sådan intensiv nivå att det riskerar att bli mer en stressfaktor än träning. Nu erkänner jag att jag drar (så det stramar) på smilbanden när jag  ser hur sporten blir en gemensam nämnare. Hur den skapar känslan av tillhörighet. Språk, etnicitet, hudfärg, ålder, religion spelar ingen roll. Det är kämparglöden som sammanför. Ja, tjejerna har till och med kommit fram till att det GÅR att spela fotboll utan fotbollsskor 🙂 (dom ligger också i Göteborgs hamn).

Det blir extra tight inom familjen också när kompisar, släkt och vänner befinner sig på långt (fysiskt) avstånd. Vi hjälper och stöttar varandra på alla sätt och vis. Tur vi är fem olika individer med allt vad det innebär:-) Ovan klipp kan jag inte låta bli att dela med mig av. Snacka om att ta tillvara den gemensamma kompetensen (yrkesskada, jag vet:-))!

30 kaxxi fuq il-mod biex din il-gżira (…..ja, vad kan det betyda???)

/Sus

Otroligt utvecklande

Fokus ändras i takt med ökad ålder och ändrad familjesituation. Yes, for sure. Kanske inget konstigt med det men för mig väldigt påtagligt nu. Från att vid tidigare utlandsflytt fokuserat mycket på var de schyssta barerna fanns samt hur jag skulle hitta till den bästa outletbutiken spenderas denna gång mycket tid till att analysera barnens skolupplevelser. På lagom avstånd. Lyssnar. Tar in. Iakttar och fångar upp alla intryck. Informellt lärande på hög nivå. När den är som bäst. Reell, äkta (som alltid när den kommer från våra unga vuxna), färsk, direkt. RÅ helt enkelt.  Information när den är som bäst.

Barnen går i en internationell skola, QSI (Quality school international). Totalt är dom 130 elever från 4 års ålder upp till 15 år. Klassernas storlek varierar men ligger runt 12-15 per klass. Våra kiddozar går i grade 4, 6 och 8. Klasserna är en skön blend av barn från Libyen, Tyskland, USA, Italien, Frankrike, Spanien, Malta och Sverige.  Läsåret är uppdelat i tre terminer med 1 veckas höstlov, 4 veckor jullov och en veckas påsklov.  Skoldagen är mellan 9-16 varje dag. Tre dagar i veckan är det sportsclub efter skolan. D v s skolbussen går hem en timma senare.  Schemat är enkelt. Varje dag samma schema. D v s har du matte andra timmen på dagen så har du matte andra timmen alla dagar i veckan. All undervisning är på engelska och från år 3 läser du franska som andraspråk. Pedagogiken är traditionell, inga profiler. Hot lunch serveras de dagar som du signat upp för. Annars gäller medhavd lunchlåda.

Så, vad tycker jag då om allt detta.

Det ÄR långa dagar för barnen. Det märks. Efter en vecka i skolan kunde dom kostatera att det kändes mer som två eller t o m tre. Dock är det en dröm för trebarnsfamiljer. 9-16 alla dagar oavsett vilken grade du går i. Hur genialt är inte det! Enkelt! Mor, far och barn har samma arbetstider! Inget trix och fix med hämting eller lämning vid oändligt massa tider! Inte heller behöver vi hamna i diskussioner kring VAD du bör göra av resten av dagen när du kommer hem kl ett. En annan relevant sak som blir resultat av långa dagar är att du faktisk lär dig mer. Det säger sig självt. Eller som Felix kontaterade så härligt Jag kommer ju kunna sjukt mycket efter detta år. Lär mig mer här på två dagar än jag gör på en vecka hemma…

Att göra dagarna ännu längre genom att trycka in after school aktiviteter? Ännu mer genialt! Aktiviteter klara kl 17. Inget skjutsande fram och tillbaka på kvällarna. Nu tillhör ju vi den aktiva (läs, ibland hysteriska) familjen så sena aktiviteter lär det bli ändå….:-). Det är också klokt att barnen får ”testa” på en massa olika aktiviteter. De behöver inte satsa på en proffskarriär i allt de tar för sig.

Självklart hade det varit tryggt och trevligt om de hade varit fler Skandinavier i skolan. Till en början i alla fall. Att känna tillhörighet ger en känsla av lugn. Såhär två veckor efter skolstart så tackar vi ödet att det blev just den här skolan där Königs är de ända svenskarna. Perfekt ju. Inget prat på svenska. Istället ger det många tillfällen till att sakta men säkert lämna komfortzonen och uppleva vad som händer där utanför:-)

Som Montessoripedagog är det självklart chockartat att se barnens schema:-) 60 minuterslektioner och nya ämnen varje timma. Inga långa arbetspass, ingen möjlighet till att fritt (inom ramar) välja vad du vill arbeta med eller var du vill utföra detta arbete. Traditionell skola med bänkar, skriva av från tavlan vad läraren säger, stå och gå i led, lära sig fingersättning på IT lektionen mm. Nej, så illa är det faktiskt inte. Jag gillar mycket av det. Inte dumt alls att ha samma schema varje dag. Välbetänkt i bemärkelsen att det skapar kontinuitet. Får du lära dig ett nytt moment i t ex matten på en måndag och sen inte praktiserar det igen förens två dagar senare är risken stor att du glömt allt och måste börja om från början (både som pedagog och elev…). Om du däremot får en dust varje dag ökar det inlärningen positivt. Dumheterna att lägga tid och energi på att skriva av det som läraren säger eller skriver på tavlan förlåter jag också denna gång. Det ger ju perfekta tillfällen till att med alla sinnen lära sig det engelska språket….:-) skriva, lyssna, läsa och prata på samma gång! Kunde dock inte låta bli att ställa frågan om barnen kunde få fota den text som de inte hann skriva av….IT som hjälpmedel ni vet:-)!

All undervisning är på engelska. Hur ska nu det gå? Jag har ju ett ”läs- och – skriv” barn (dyslexi) och det är ju allmänt känt att då bör man inte ta in ett till språk. Det sägs förvirra. Nu är det så att jag är rätt trött på att bara läsa om hur det är, vad man bör och inte bör göra, om generella teorier. Istället vill jag testa och se vad som händer. Precis som forskarna. Forska på mitt sätt och samla på mig (mer eller mindre) goda,  spännande resultat och därefter hitta en väg som jag tror på. I det här fallet ser jag fantastiskt spännande resultat. Ska försöka förklar vad jag ser…  I ditt hemland där all undervisning sker på ditt modersmål (alltså på svenska i Sverige) får vi ofta höra att läs och skrivsvårigheter är så förödande då alla ämnen i skolan handlar om att kunna läsa och skriva. Matte, SO, NO ja till och med de estetiska ämnena handlar mycket om det idag. Nu är det så att ingen förväntar sig att F ska kunna läsa och skriva engelska flytande. D v s den ”svaghet” som följer henne hemma varje dag är som bortblåst. Fokus är flyttat vilket jag ser leder till att nya styrkor, ny energi, nya verktyg, nya infallsvinklar utvecklas och används. Det är ju superintressant. Glasklart! Det talar om för oss en mycket viktig sak… att vi måste sluta fokusera på språket o istället fokusera på innehållet.

Nu står det i böckerna att blogginlägg ska vara korta…..(men hur var det nu? Jag hade ju slutat att lyssna på hur ……….) Hade en annan sak på hjärtat men sparar väl den till annat bloggtillfälle.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag bestämt mig för att tänka såhär , Vad jag än tycker och tänker kring skolan så tänker jag ta seden dit jag kommit och gilla läget. Njuta av allt positivt och negativt som förändringar leder till.

Ilbieraħ rained ftit qtar għall-ewwel darba …  (Igår regnade det några droppar för första gången)

/Sus

Felix och jag hade en fin dag i Valletta i helgen.

Felix och jag hade en fin dag i Valletta i helgen.