Bara vara…eller?

Tänk att något så enkelt, vardagligt, trivialt plötsligt blev ett stort projekt. En händelse som i mitt inrotade mönsterliv i Sverige absolut inte skulle sticka ut som något minnesvärd’t eller ansträngade i listan på ”veckans händelser”. Here is the case! A ska på kalas hos en av tjejerna i klassen. F ska spela golf med några juniorer. F ska på sportsclub och jag ska på drinks:-). Inga konstigheter, eller hur? MEN ny på en ö i medelhavet där du knappt känner någon, listan på kontaktuppgifter till alla inblandade är tom, bil saknas varför taxi måste förbokas för div hämtningar och lämningar och du måste agera tolk åt barnen i situationer som är nya för dom och där de saknar ord, (andas), blir allt liksom lite mer komplicerat! Så, idag har jag googlat kontaktuppgifter, letat efter personer som kan tänkas bo i närheten av oss och kan agera chaufför, släpat golfbagar till bussar, roddat med golfklubben var dotter kan ställa sin skolväska, beställt taxiresor, agerat psykolog till förvirrade barn, bokat om min drink två gånger mm. Jag som är emot allt som heter curling skulle, efter dagens insats, antagligen tilldelas guldpokalen i ”årets culingmorsa”:-). Helt emot min vilja! I mitt tacktal skulle jag tacka M, som assisterat på distans, sittandes på tåget mellan Stockholm- Malmö! Tack darling för att du finns<3.

Vi behöver stanna upp emellanåt och hämta varaktig inspiration för att kunna växa. Helt enkelt att ”vara” istället för att ”göra”. 
bild 2 (11)

En av veckans arbetsplatser. Marks and Spencer, Valleetta. Dock inte iklädd bikini…

Så är det! Kanske lättare sagt än gjort men nånstans känner jag att ölivet än så länge erbjuder familjen den möjligheten.  Att stanna upp. Att vara lite mer än att göra. Jag är t ex väldigt tacksam över att jag kan sitta och jobba hemifrån. Speciellt här på ön där det fortfrande är varmt och skönt. Att kunna vakna på morgonen. Känna efter vilket mood som gäller för dagen och utifrån det välja arbetskoja. Oftast blir det utomhus vilket resulterar i en skärm och tangenter täckta med små, små korn av ljus sand. Den finns där, sanden. Överallt tränger den sig in… På ”jobbet” kör jag allt som oftast bikini som dresscode. Allt annat känns onödigt. Det finns dock en sak som blir påtaglig med hemmakontor på en ny ö. Den ack så viktiga sociala biten. Eller som pedagognörden, jag, hellre kallar det, det infomella lärandet:-). De korta, spontana samtalen vid kaffemaskinen om ditt och datt, slösnacket efter helgens händelser, det spontana utbytet av erfarenheter och ideer människor emellan.

På tal om det sociala så blir familjen väldigt viktig när man ger sig iväg såhär. Den är alltid viktig men får lite av en annan roll. Alla måste hjälpas åt att fylla det ”tomrum” som kan infinna sig i början av en flytt. Vad som saknas i tomrummet är självklart individuellt vilket har sin utmaning och charm. Häromdagen kom min stora tjej hem från skolan. Alla i familjen satt upptagna med sitt varpå hon säger Men hallå! Är det ingen som vill prata? Jag vill PRATA! Jag behöver PRATA! Ingen svensk kompis fanns på skype och det enda hon ville var ju bara att prata- på SVENSKA! Sådär slöprata ni vet! Sådär som vi inte kan göra när språket begränsar oss. Tog henne under armen och gick ut på stan och tog en fika! Och pratade:-)

Men ni, kanske tur att dagen blev som den blev i alla fall. Annars kanske varandet gör oss passiva i längden…:-)

Fredagsnöjd son, just hemkommen!

Fredagsnöjd son, just hemkommen!

Fin helg till er alla!

Issa jien fuq ix-xorb!

/Sus

This entry was posted in Bo, Malta.