Organiserat kaos!

Facebook, Instagram, Flickr, ja många medier översvämmas av bilder på tät morgondimma och vackra spindelnätskonstellationer som personer fångat på väg till jobbet. Inga konstigheter med det. Vackert! Talar om för mig att hösten har börjat komma till Sverige. Snabbt hamnar jag där. Ser udden (där mitt hus i Sverige finns) framför mig. Vet precis hur varje del i trädgården ändrar form och färg. Hur jag borstar bort löven som börjar blåsa upp på verandan. Hur jag plockar in kastanjekärnor som släpts ut från sitt taggiga hölje och låter dom pryda skålen i vardagsrummet. Hur jag stannar upp, fastnar, framför rabatten med höstanemoner på väg ut till bilen. Slås varje år hur otroligt vacker den blomman är. Skör, ståtligt lång med sin skira puderrosa färg. Bilderna kan till och med få mig att mentalt hamna i höststämning. Brukar må bra på hösten så måbrakänslorna dominerar.

Antagligen händer samma sak när bilderna (om några månader) istället föreställer luciatåg, adventsstakar, pepparkakshus och tomtar! Skillnaden är att då skottar jag snö för att kunna ta mig till garaget. Kliver upp mördartidigt när det är så mörkt att alla lampor måste tändas i huset. Springer runt som en stressad höna på jakt efter lucialinnen och presenter till div avslutningar. Vänder mig ut och in för att hinna se alla luciatåg och julspel. Mentalt helt slutkörd fast döljer det rätt bra. Herre gud, på julen ska vi ju vara glada, lyckliga och fira för fullt! Mysighetens tid….?

Varför funderar jag över det här?

Slående hur vardagen och rutinerna liksom vuxit fast i kroppen. Säkert speciellt påtagligt för mig som har bott på samma ställe under en lång tid. Egentiligen inte flyttat sen F föddes. Hur en liten bild på instagram kan dra mig tillbaka till vardagen i Sverige. Både fysiskt och mentalt. Vet inte vad jag tycker om det. Kan inte bestämma mig. Tryggt eller patetiskt.. Hursom upplever jag TOTALA kontrasten där jag bor nu!

Vet inte vad som är upp och ner. Höger eller vänster? Allt är lite hur som helst helt enkelt! Befriande och kaotiskt på samma gång. Som gårdagen. Det var ”bildag”. Hämtade bilen efter att barnen lämnats vid skolbussen. Sen var det dags att ta sig ut ur stan i rushhour. Vet att jag vid fler tillfällen skrivit om den kaotiska trafiken här på Malta men som ordningssam svensk, van vid att följa någon sorts regelbok är trafiken något helt nytt. Ja, det finns regler. Det finns filer man åker i och högerregeln gäller (eller är det vänsterregeln kanske….?) Problemet är att alla kör på känsla snarare än efter regler. Jag hör mig själv svära så kan du väl inte göra! Jäkla galning! Nähädu, nu är det jag som har företräde…! Grejen är att det finns ett ”hemligt språk” som jag ännu inte lärt mig. Absolut inte ”störst går först” eller andra otrevligheter utan ett underligt samspel. Regelfritt. Ett språk jag bara måste växa in i, lära mig och acceptera. Sen kan jag kanske klassa mig som en ”Maltes i bil”:-) Första stopp var en möbelaffär som jag lovats skulle innehålla inredning tillverkat av andra material än skinn och glas.. Äntligen! Riktigt, det var en Habitat som jag kände igen mig i.  MEN, ännu en gång detta ordnade kaoset! Lakan, diskborstar, tavlor, soffor i en enda röra. Ingen IKEA ordning här in’t!

Nästa mål var Dingli Cliffs. De karaktäristiska branta klipporna på Maltas västkust som stupar rakt ner i havet. Här bor ingen. Vägen dit är (som dom flesta vägarna här på ön) smal, ojämn och hålig. Inte ofta hastighetsmätaren stiger över 50 sträcket. Svårigheten att köra fortare gör att resan dit känns mycket längre än vad den är. Max 5 km. Väl uppe kliver jag ur bilen och stänger av motorn. Ett fantasiskt lugn sprider sig i kroppen. Inga människor. Inga turister. Inga bilar. Bara den magnifika utsiken och ljudet av syrsornas spelande på sina strängar. Lite väl övermodig sätter jag mig på en avsats och låter benen dingla över kanten. Utser ett antal stigar och cykelleder som måste undersökas och testas lite närmare vid tillfälle.

Vi åker vidare längs klipporna och stannar åter vi en vacker utsiktsplast. Det är nu som förvirringen åter dyker upp. När jag inte förstår. Förstår hur landet tänker. Nedanför en klippsats ligger det ett antal kraschade bilar. Min första tanke är att jag nu beskådar klippan personer som tröttnat på att leva, använder sig av för att ta sitt liv. Känner för en stund ett stänk av melankoli. Nästan lite vackert i allt det sorgliga.  Tills jag inser det overkliga- här dumpar dom bilar. Typ skroten! Mitt i detta vackra. Hur tänker lilla ön nu? Om vi blundar och önskar riktigt intensivt så kanske plåten bryts ner och kan återanvändas….. Suck!

Eftermiddagen och kvällen spenderas på golfklubben. Det är rätt meckigt att ta sig dit. Inte för att det är långt på något sätt (allt är nära på ön…). Utan mer för att den ligger liksom lite inbäddad och gömd. Hur man nu kan gömma en 18 håls golfbana…. Malteserna har lyckats med det! Lovar. Ett antal svängar från motorvägen leder till en väg med bommar som en måttligt munter vakt håller reda på.  Vid vägens slut ligger Marsa Sportsclub. Här har man lyckats klämma in ett antal tennisbanor, squashbanor, boulebanor, pilskyttebanor, poolområde, resturanger, gym och så en golfbana med klubbhus! Nu kommer det oväntade (…igen…). Längs med banan ligger en travbana. Alltså, har jag tur får jag sällskap av ett frustande, travande fullblod när jag står och ska slå ut från 9:ans tee:-). Sant. Galet. Konstigt skönt. Gillar’t!  Nu har jag vant mig men första gången vände jag all mitt fokus från svingen till dessa travande hästar som körs av kuskar iklädda endast ett par shorts…

Ja, hörni! Såhär fortsätter det varje dag och minst en gång om dan frågar jag mig är det år 2014 på Malta?

Uppleva. Ta in. Bearbeta! (Esperjenza, jieħdu, proċess)

/Sus

This entry was posted in Bo, Malta.