Språkets makt?

Mamma, jag känner mig lite utanför i skolan. Orden kommer från min son för någon vecka sedan. Lite stum blev jag då F alltid varit en person som smälter in i vilken gruppkontellation han än ger sig in i. Han är något av ett socialt geni (lite jävig är jag, ja vet…-)). Samtidigt slog alla varningsklockor på och jag kände hur de skyddande moderskänslorna välde fram likt glödande lava. Utanför? Bilden av F sittandes i ett hörn alldeles ensam, blicka ut över skolgården fylld av lekande barn, flimrar förbi. Jag säger något, säkert snabbt och ogenomtänkt, till honom (minns inte vad) var på han svarar. NEJ mamma, inte utanför på DET sättet. Utanför för jag förstår inte arabiska. Jag blir än mer konfys. Vad jag vet är det officiella språket på skolan engelska. Min förvirring leder till att ännu fler frågor kommer ur min mun.

I F klass kommer ca 70 % av barnen från Libyen. Dom är liksom F nyinflyttade till ett främmande land (ö). Dom har liksom F alla dessa utmaningar att lära känna ett nytt land, nya kompisar, ny skola och ett nytt språk. Dom har dock något som F inte delar – ett gemensamt språk, arabiska. Självklart väljer dessa unga vuxna att kommunicera på det språk som de behärskar och som känns mest naturligt i dialog med varandra. Eller hur!? Det är ju inga konstigheter. Mänskligt! Det hade vi ju alla gjort. Det skapar dock lite problem på denna skola.

Eller problem, det låter så negativt. Vill hellre kalla det för en utmaning. På QSI pratar man engelska och det är personalen stenhårda med. Kan låta exkluderande kanske men samtidigt klokt kan jag tycka. Många nationaliteter men med ett gemensamt språk. Också är en av orsakerna till att föräldrar väljer en amerikansk skola när de bosätter sig utomlands just för att de vill ge sina barn chansen att lära sig det engelska språket. För barnen innebär kunskapen att de kan interagera och förstå samhället (globalt) vidare i livet.

Utmaningen ligger hos lärarna. De kämpar hårt med att informera och påminna om att här på skolan pratar vi alla engelska. I klassrummet, i matsalen, på fotbollsplanen oavsätt om du hänger där med en person från samma nationalitet eller icke.

Pratade med en lärare igår och hon tyckte det var tufft. Har full förståelse för det. Å ena sidan vill vi som pedagoger att alla barn, oavsett var de kommer ifrån, ska känna sig trygga och förstådda i skolan. Å andra sidan har vi ett pedagogiskt ansvar att skapa förutsättningar för våra unga vuxna.

Samma dag är det curicullum night på skolan. Jag har ju ingen bil. Frågar därför en kvinna i grannlägenheten, som har barn på samma skola, om jag kan få åka med henne. Modigt kör hon genom Maltas hysteriska västertrafik. Öm av beundran över hennes mod och glädjen över att ha funnit en ny bekant står jag utanför skolan och småpratar med henne innan mötet börjar. En bit bort står en grupp andra föräldrar. Hon säger plötsligt, det är ok för mig om du går över till de andra förädrarna. Jag är blyg och stannar gärna här. Det är språket som gjort mig blyg. Blir glad över hennes ärlighet samtidigt som jag känner en ledsamhet över hennes rädlsa över att inte kunna göra sig förstådd. Hur isolerad hon blivit. Allt detta på grund av alltför höga språkkrav.

Vet inte riktigt var jag vill komma med alla intryck men det fick mig in på tänkarspåret  segregation och språk. Människan väljer den enkla vägen så länge det bara går. Klart vi vill bli förstådda. Det spelar ingen roll hur hur mycket kloka ord och erfarenheter vi översköljs med. Speciellt våra unga. Dom är smarta och bekväma, med all rätt. Dock gör vi dom en otjänst om vi inte puffar dom över kanten med en stöttande hand. ”Tvingar” dom att våga och orka förstå nya kulturer och språk.

Denna dag sammanföll med den dagen då Robert Hannah skrev i SVD artikeln Sveriges mest segregerade plats. Läs den ni som inte gjort det. Den är mycket bra och sätter tankecellerna i arbete.

ps: Nu har det gått en vecka. F är glad och har många nya vänner. Alla gör dom sig förstådda på sitt sätt- en salig blandning av engelska dialekter……!

Viva l-lingwa mitkellma!

/Sus

  • Marie K Fredriksson

    Antti Jalava säger att modersmålet är min hud och de nya språken mina kläder…

    Jag säger inte vad jag vill, jag säger det jag kan.
    Dessa meningar säger mycket tycker jag.
    Kram

    • susannekonig

      Verkligen! Tar med mig dom i tanken.
      Tack och kram