Viktigt på riktigt

Trivs ni på Malta? Får frågan ganska ofta. Nästan varje gång jag träffar en ny person här på ön. Tidigare har det naturliga svaret varit typ so far so good med förklaringen att jag endast bott här sen i mitten av augusti. I veckan kunde jag dock konstatera att svaret ändrat innehåll och tonalitet. Jag hör mig själv säga  Jag trivs jättebra MEN det stör mig hur skitigt det är överallt. Hur illa sophanteringen fungerar. Har också väldigt svårt att förstå hur den tysta kommunikationen fungerar på trottoarerna. Nu pratar jag inte om barnvagnar- på – rad- problematiken utan männsiskor utan varken barnvagn eller väskor. Bara tanken på att behöva gå åt sidan eller släppa förbi finns inte. Hellre riskerar dom en krock och går rakt på eller låter någon annan sköta vejningen. Jag jobbade länge på att inte ge vika. Gå rakt på. Men svensk som jag är rättar jag mig in i ledet och istället riskerar mitt liv genom att gå ut på gatan för att kunna passera. Lika bra som dom oskrivna reglerna verkar fungera i trafikkaoset, lika illa fungerar dom på trottoarerna. Ofattbart! Jaja, det är väl tur att jag börjar gnälla lite. Inte bara ser solen och det varma havet 🙂 Mänskligt helt enkelt.

Hör mig själv som 77- åring på senaste springrundan. Eller rättare sagt, jag lyssnar på en person som ser tillbaka på sitt liv och sätter ord på känslor och beteenden som jag reflekterar mycket kring. Som jag är mitt i. Lite som ”kunde inte sagt det bättre själv- känslan”.  Låter det skumt? Det var skumt men samtidigt en fin känsla. En känsla av tillhörighet. Samtalet. Det är delar av samtalet mellan Triumf och Barbro Lindgren som grep tag i mig. Barbro är i och för sig sen länge en av mina stora idoler. Idoltiteln fick hon när jag som 10 åring skrev ett brev till henne och hon, bara inom några dagar gav mig ett långt och utförligt svar. Kungligt! Barbro berättar om hennes starka behov av frihet. Hur hon backar tillbaka när hon får en känsla av att andra talar om för henne hur, var, när och varför. Också utmaningarna och svårigheterna ett starkt frihetsbehov kan skapa. Rädslan för att såra andra. Att verka ointresserad och egoistisk. Det handlar ju inte om det. Klart man älskar alla sina nära och kära. Klart man stortrivs i sina vänners och bekantas närvaro. Men balansen är svår. Barbro berättade också om hennes skolstart som resulterade i depression.  Varför? Hennes teori var att hon gick från en vardag (barndom) som andades mycket frihet till en vardag inom fyra väggar fyllt med ”påtvingat” innehåll. Har själv haft svårt att hantera de gånger barnen, helt spontant, sagt att skolan känns som ett fängelse. Ska jag sitta här i 12 år?  Jag delar hennes teori. Äh, stannar där! Lyssna vänner, lyssna på Barbro:-)

Appropå skola har jag varit på mitt första utvecklingssamtal (för alla tre) på ön! Eller parent and teacher conferences som det heter på QSI. Så här går det till.

bild (10)Skolan är stängd för alla elever. Mellan klockan 9am till 4pm kan du som förälder komma till skolan. Väl där leds du in till en stor sal där alla skolans lärare sitter vid varsit skrivbord. Jakten på uppmärksamhet kan börja. Inget kösystem, inga bokade tider, no mercy:-). Bara att hugga första bästa lediga skrivbord. Då jag själv knappt varit på skolan sen start har jag med mig ett papper med bild och namn på varje lärare. Vore ju grymt pinsamt om jag skulle kalla Mrs för Ms eller liknande… Har också, samma morgon, gått igenom med barnen lärarnas egenskaper, för- och nackdelar samt vad jag bör tänka på:-). Jag går till första, bästa, lediga lärare. Idrottslärare Mrs Roberta. Ärkefel! Nybörjarmiss! Inte tänker väl jag på att jag bör ställa mig i kö hos den lärare som pratar mest och längst. Istället är jag klar med idrotten efter fem minuter och får därefter snällt och vänligt sätta mig i soffan och vänta på nästa. Provresultat, framsteg, styrkor, svagheter och mål. Allt diskusteras högt och ljudligt. Inga väggar, inga hemligheter, ingen sekretess. Underligt är min första tanke. Själv van vid svenska utvecklingssamtal bakom stängda dörrar där allt är sekretessbelagt. Tänker samtidigt att det är rätt befriande. Minskar konkurrenstänket. Det är väl ingen annan förälder som har intresse av att veta hur det går för mina barn! Eller? Efter fem timmar (suck) har jag gått laget runt. Med händerna fulla med papper och diverse rapporter. Huvudet fyllt av summativa och formativa bedömningar (om barnen) och en kurrande mage sätter jag mig i taxin som tar mig hem. Givande? Ganska. Hade dock många intressanta, pedagogiska diskussioner med några av lärarna. Gav mig mycket att tänka på. Om barnens beskrivningar av sina lärare stämde? O ja! I allra högsta grad:-)

Barnen gick på tre olika skolor i Sverige. När dom nu går på samma skola d v s möts av liknande utmaningar, märks det tydligt vem av dom som fått med sig ”rätt” kompetens och färdigheter ifrån tidigare skola. Inte vem som kan flest årtal eller rabblar gångertabellerna snabbast. Nej, utan vem som fått en undervisning som syftar till att förbereda sig för en värld i ständig förändring. Som står stark och trygg inför nya situationer och tacklar dom med nyfikenhet och mod.  Alltså den undervisning och pedagogik som vi önskar att alla våra unga vuxna fick idag. Nu ser det ju tyvärr inte ut så (trots att vi lite för ofta skryter om det i Sverige…) Men Danderyds Montessoriskola har kommit långt här! En skola som förbereder sina elever för det okända. För överraskningar. Till exempel föräldrar som bestämmer sig för att flytta till en ö i Medelhavet.

Minns en sen kväll i våras.  F hade prov i religion, Islam. Vi satt och gick igenom ett antal papper med långa texter. Sura som bin var vi båda två. A för att hon inte förstod varför hon skulle lära sig något som hon aldrig skulle ha någon användning för. Jag, för att det saknades något att relatera texterna till, d v s det var ren utantilllärning. Härom dagen kom A hem från skolan. Med glöd i ögonen berättade hon för mig länge och med full inlevelse om Islam. Om hur hennes muslimska vänner i klassen hade läst ur Koranen för dom. Om Ramadan, om bönestunder. Att hennes vänner inte får sminka sig eller ha vilka kläder dom vill. Ja helt enkelt om Islam. Allt tråk och alla svåra ord var nu satta i sin rätta kontext och plötsligt viktigt på riktigt! Hon delade också en hemlis med mig. Vet du mamma. När vi är på stan tillsammans smygprovar tjejerna både kläder och smink i provrummet…..:-)

bild

Tänker ofta att jag borde skaffa mig en mic. En osynlig mic som jag kan sätta fast någonstans på kroppen. Som jag kan trycka på när stunder som dessa dyker upp. Dom dyker upp mest hela tiden. Nästan varje dag något nytt som jag vill fånga. Fånga entusiasmen, glädjen och lyckan i berättelserna. Vissa kommer jag hålla för mig själv och plocka fram vid speciella tillfällen. Andra vill jag sprida för eftervärlden, i utbildningssyfte. Låta folk inspireras och lära av dessa starka berättelser som skapas när lärande är upplevelsebaserat. Informella lärandet när det är som bäst!

Viktigt på riktigt- Kinderägg:-)

Viktigt på riktigt- Kinderägg:-)

Lite patriotism får sluta dagens tankar….

Sveriges bidrag till Junior Eurovision! Utan att vara alltför insatt- grymt jobbat!

Għada huwa brunch internazzjonali li jgħodd!

/Sus